11 september! dagen då det alltid händer något, eller?
hur känns de för de mesta att man aldrig räcker till? jag vet, precis såhär.
ensamheten, den där jävla känslan alltså! varför blir de alltid så? jag har vissa perioder då jag har ångest, panik och extremt dålig självkänsla. och det är under dessa perioder som jag drar mig undan från alla underbara människor, som jag alltid är sur & irriterad, och de är då som jag känner mig så jävla ensam.
jag saknar något, jag saknar dig. sommaren, och alla känslor.
att kolla på kortet , vid scenen & solnedgången ger mitt hjärta smärtor, revor, sprickor, sår, och blod. fan, att se; .... ........ har ett förhållande <3 gav mig den största klumpen i magen. jag orkar inte med det här mer! :'(
varför kan du inte bara försvinna ur mitt hjärta ?! du har inte satt dig där självmant, du bara flög in. för jag själv är så dum. dum. dum. dum.
jag kommer aldrig klara av att åka utomlands igen, du har förstört allt för mig!
jag klarar inte ens av att sitta med familjen och kolla kort, solbrännan, allt ger mig fucking jävla ångest. och de är ditt fel, för jag saknar dig. och de gör ont!
de svider i mig, du förstår inte smärtan. för du vet inte något. ingenting.
jag är för feg, men jag vet inte hur länge jag orkar med de här längre. "vi håller kontakten!" in my ass. jag är förälskad, så olyckligt förälskad så det är sjukt.
JAG HATAR DIG!
& jag älskar dig..
:'(
take care, jen.
