If my heart wasn't such a jungle
Maybe you wouldn't feel so alone
If your her heart wasn't such and ocean
I wouldn't sink like a stone
If you weren't so far from me
I could hold you while you're sleeping
And hear you breathing softly
And be there when you're waking
brett dennen - so far from me
han får mina ben att skaka, mitt hjärta att slåå i 100 & framför allt min själ att kännas hel!
- det jävla lilla charmtrollet..
onsdag 24 mars 2010
give me some hope*
i need love.
nu ikväll har jag suttit och bara kollat på gamla foton. nostalgikänsla* jag vill bara att allt ska vara lika lätt som när man var liten. men behövde inte ha några problem överhuvudtaget. allt var lika lätt som om ingenting hänt eller skulle hända. att man skulle växa upp och inse att livet är svårt kunde man aldrig föreställa sig. man var kompis med alla, bästa vänner var man med de personerna man lärde känna först i sitt liv. jag hade två sånnadär vänner, som jag känt sen jag var 5 år. det innebar att vi var bästis och bundis fram till den dagen vi slutade 9an. Alltså, 11 års tid som rann iväg. sorgligt men sant. bästa kompisen kunde även vara nallen man sov med varje natt. jag har en stor jättegiis i min säng, som <3 vann åt mig en gång. den grisen är min bästa vän, han är större än mig, lyssnar alltid och tar alltid emot mina tårar. precis som när man var liten. när man ville leka med någon räckte de att man gick och knackade på hos grannen och satte sig ute i sandlådan eller åkte rutschkana. nu måste man åka bil, buss, tåg för att få vara med den man vill vara med, man sitteer ute på stan, tar en tagg och tjötar skit. tragiskt. skolan var inte heller jobbig, man gick på dagis, förskola och på morgonen när man vaknade skuttade man iväg till skolan. lekte med den man alltid lekte med och nästan grät när man fick åka hem. nu tar man sovmorgonar långt in på lunchen, gör inget på lektioner, kan bara vara med vissa, bråkar och nästan springer ut när klockan slår prick de klockslaget som står på schemat. kärlek när man var liten var en puss på kinden, eller ett hjärta i sandlådan. nu är man olyckligt kär, får inte den uppmärksamheten man har och gråter livet ur sig om personen i fråga är otrevlig i ett sms. är man lyckligt kär slutar det endast med bråk, tårar och förtvivlan. jag gav upp kärleken för längesen, jag vet att jag har mitt <3 på rätt ställe. det behövs för mig. att veta vem man kan hålla fast vid.
- jag vill vara liten igen..
låt mig bara få ha dig, låt mig bara få känna dig, låt kramarna som du ger mig vara föralltid, låt mig bara få visa att jag vågar, låt oss två bli vi.
take care, jen.
nu ikväll har jag suttit och bara kollat på gamla foton. nostalgikänsla* jag vill bara att allt ska vara lika lätt som när man var liten. men behövde inte ha några problem överhuvudtaget. allt var lika lätt som om ingenting hänt eller skulle hända. att man skulle växa upp och inse att livet är svårt kunde man aldrig föreställa sig. man var kompis med alla, bästa vänner var man med de personerna man lärde känna först i sitt liv. jag hade två sånnadär vänner, som jag känt sen jag var 5 år. det innebar att vi var bästis och bundis fram till den dagen vi slutade 9an. Alltså, 11 års tid som rann iväg. sorgligt men sant. bästa kompisen kunde även vara nallen man sov med varje natt. jag har en stor jättegiis i min säng, som <3 vann åt mig en gång. den grisen är min bästa vän, han är större än mig, lyssnar alltid och tar alltid emot mina tårar. precis som när man var liten. när man ville leka med någon räckte de att man gick och knackade på hos grannen och satte sig ute i sandlådan eller åkte rutschkana. nu måste man åka bil, buss, tåg för att få vara med den man vill vara med, man sitteer ute på stan, tar en tagg och tjötar skit. tragiskt. skolan var inte heller jobbig, man gick på dagis, förskola och på morgonen när man vaknade skuttade man iväg till skolan. lekte med den man alltid lekte med och nästan grät när man fick åka hem. nu tar man sovmorgonar långt in på lunchen, gör inget på lektioner, kan bara vara med vissa, bråkar och nästan springer ut när klockan slår prick de klockslaget som står på schemat. kärlek när man var liten var en puss på kinden, eller ett hjärta i sandlådan. nu är man olyckligt kär, får inte den uppmärksamheten man har och gråter livet ur sig om personen i fråga är otrevlig i ett sms. är man lyckligt kär slutar det endast med bråk, tårar och förtvivlan. jag gav upp kärleken för längesen, jag vet att jag har mitt <3 på rätt ställe. det behövs för mig. att veta vem man kan hålla fast vid.
- jag vill vara liten igen..
låt mig bara få ha dig, låt mig bara få känna dig, låt kramarna som du ger mig vara föralltid, låt mig bara få visa att jag vågar, låt oss två bli vi.
take care, jen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)