Otroligt besviken.

Hejsan mina enstaka läsare som jag vet vilka ni är! Förlåt att jag inte uppdaterat på typ 1 månad, men vad ska man göra när man får bloggtorka?
Detta inlägget riktar jag till många olika personer och inget illa menat (bara mina känslor);

Jag förstår inte hur en sån stark vänskap kan förstöras bara för att man skiljs åt efter 10 år tillsammans? Bara för att man går olika vägar i livet, nån åker till en annan stad och studerar medans de andra stannar kvar men går inte längre i samma klass. Då kan man börja undra om det verkligen har varit äkta under alla dessa åren? Jag trodde att vi skulle klara det, och det gjorde vi till en början. Det var alltid samma visa, det var vi 6. Helgerna var våra och vi hittade alltid på något! Jag älskade er mer än något annat på jorden. Vi gjorde allt tillsammans, och alla framtidsplaner vi hade. Vart tog de vägen? De rann ut i sanden bara för att 4 av oss inte kunde bli sociala och skaffa nya kompisar? MEN SNÄLLA! Ni kan inte leva på varandra hela jävla livet, hur ska de gå efter gymnasiet ska ni flytta ihop alla 4 och bli två svensson familjer med gemensam villa, hund och barn? Och ni mina gamla tjejer, ni har varit mina bästa vänner sen jag var 4 år gammal, hur skulle mitt liv se ut utan er? Det var min stora fråga, och vet ni vad? NU mår jag så jävla mycket bättre utan er. Ni tryckte ner mig, ni förstörde mig! Jag förstår inte hur jag kunde låta mig själv bli så lurad, hur kunde ni säga sånna saker om mig? Det var vi 3, vi var den perfekta trion som alla drömmer om. Jenjie, Ejlin och Älgen? Var det bara 10 år utan mening. Redan när ni började dumma er förlät jag er, för ni var mina bästa vänner. Jag accepterade att ni fick pojkvänner, men när jag fick min var det inte samma sak längre. För jag skaffade andra vänner, som verkligen förstod mig. Man kan inte leva på en annan person hela sin livstid. Jag förstår inte hur ni överlever? Ni har BARA varandra, hur jävla roligt är det att ha EN ENDA kompis?? För ni har ingen annan, hur står ni ut? Eller vänta lite, jag är ju ute ur bilden nu. Då kan ni ju tjöta hur mycket skit ni vill om mig och hur jag klär mig. Eller hur var de nu? Att jag tror att jag är nått, för jag får alltid som jag vill? Alltid skjuts dit jag vill, alltid fint hår, nyaste kläderna och har många kompisar. Det låter som om någon lider av avundsjuka? Eller? Isåfall, get over it. NI kommer aldrig bli så bra som mig, för ni är som luft för mig! Ni är INGET! NI var min värld, ni betydde allt för mig. Och vet ni? NU, betyder ni ungefär lika mycket som ett vått grässtrå ute på min gräsmatta eller lika mycket som vattendroppe i gatubrunnen ute på gatan! Och du säger att jag stöter ut dig? Att jag mobbar ut dig, vem fan mobbar ut vem?! Som går och fikar var och varanan dag utan att fråga mig och springer sen ut när de får syn på mig? Rädd på något sätt? eller vänta, ni kanske lider av någon sorts störning i hjärnan? som typ, jennie wannabe syndromet? SÅ KAN DE VARA! Men ni har aldrig sårat mig så djupt som ni gjorde i helgen. Fyfan säger jag bara, hur har ni ens hjärta att säga så om en person? En person som ställt upp och funnits där för er genom 10 långa år! En person som aldrig lämnat eran sida, som har låtit er ringa kl. 4 på morgonen och gråta ut och sedan vara där kl. 6 några timmar efter? Betydde jag någonting överhuvudtaget? Jag vet inte vad jag ska tro & jag vill inte tro något. Jag vill bara klippa alla band med er & lämna er kvidandes när ni väl förstår att ni behöver mig igen! Stick och brinn, gå och dö, skär huvudet av er, knäck ryggraden kota för kota, spräck pannan, bryt ena fingret, bli påkörd av ett tåg - just nu skulle inget av det här göra mig de minsta lessen på något sätt. för jag är bara så piss off på er just nu att jag bara vill spy på er x7!!!!!!!!!!

jag älskar iallafall fanny, elin, pauline oh sandra. fyfan vad jag älskar er!

ett krossat hjärta..

take care, jen.